Efter en lång bussfärd befinner jag mig alltså i Kuching. Eftersom jag åkt buss i de här trakterna innan var jag förberedd på att det kunde vara kallt på bussen, ac:n går ju som oftast inte att stänga av helt, så jag hade laddat med långbyxor och jacka med luva. Men vad hjälpte det... en aning kanske men jag frös likväl hela natten.

Nu är jag lite tråkig men det är faktiskt skönt att vara i Malaysia. Här har jag inte allas ögon riktade mot mig hela tiden. Jag känner mig inte lika mycket som ett ufo... många pratar engelska, gatorna har trottoarer, det finns fungerande lokala transportsystem. Allt är liksom lite enklare och lite mer civiliserat och det är intressant att kontrasten är så stor så snart man kört över gränsen. Tråkig, jag vet, men det är frustrerande att inte kunna kommunicera mer än på en väldigt grundläggande nivå, språket är en viktig nyckel för att kunna komma nära människor.

Bussen anlände vid 8-tiden imorse tror jag. Ska jag vara ärlig är jag fortfarande förvirrad över tiden, det skiljer ju en timme mellan Pontianak och Kuching (dvs 7 timmar mellan Sverige och Kuching). Det står nu olika tid på alla mina elektroniska prylar, datorn, mobiler, kamera... men hej, vem har en tid att passa liksom? :)

Begav mig till hostlet, och fick säng i en av sovsalarna. Det bodde bara en person till på mitt rum men hon skulle just flytta ut, till det fina hotellet på andra sidan gatan. Vi började hur som helst att prata lite medan jag packade upp och hon packade ner och det visade sig att hon lär lärare i engelska att förbättra sin förmåga att lära ut språk på uppdrag av nån brittisk myndighet. Hon har spenderat 4 år i Kina och just börjat på ett 4-årigt projekt här i Sarawak. Det visade sig även att hon rest en del i Sarawak och Sabah tidigare och hade en del tips och roliga historier att bjuda på. Förhoppningsvis hinner vi ses nåt mer i veckan.

Efter att Kasia gett sig iväg däckade jag ganska omgående på min säng, nån direkt sömn blev det ju inte under bussturen. Sov i ett par timmar, satte mig sedan med min guidebok och försökte bestämma mig för vad jag vill göra medan jag är här, förutom själva jobbet med att gå igenom och analysera material. Kom fram till att jag ska försöka ta mig till Bako National Park en heldag, där det bl.a finns näsapor, de finns ju enbart här på Borneo. Här finns också orangutaner, asiens enda stora apa och tillika världens största trädlevande djur. Jag har hört att rehabiliteringscentret här ska vara väldigt mycket lugnare än det i Sabah som är mer turistdragande, så jag ska försöka göra mig en tur dit också.

Efter läsningen gav jag mig iväg ut på stan, dels för att få grepp om staden, dels för att köpa en omvandlare för eluttagen. Staden lever upp till sitt namn (Kuching = katt på bahasa malaysia), här finns katter lite överallt, både levande och statyer. Det är en fin stad, med en trevlig promenad längs floden. Slank in på en libanesisk restaurang för att få i mig lite mat innan det var dags att bege mig hemåt för att fortsätta jobba. Strax efter att jag satt mig ner på restaurangens takförsedda veranda öppnade sig himlen och jag stirrade in i en vägg av vatten. Blev således sittande på restaurangen i 4(!) timmar, trots att jag vara ca 3-5 minuter ifrån hostlet. Hur dum i huvudet var jag när jag inte tog med mig regnponchon som jag ju faktiskt har just för sådana tillfällen..? Istället fick jag ägna tiden åt att röka vattenpipa, dricka en öl (vilket jag inte gjort sen jag kom hit), lyssna på den fantastiska musiken i min mp3-spelare samt skriva av mig om lite av varje. Jag hade ju kunnat ha en sämre kväll. :)