Det är nu natten mot söndag och jag har varit i Jakarta i drygt 2 dygn. Tidsskillnaden är fortfarande påtaglig, jag har svårt att somna på kvällarna och vaknar oftast med lätt huvudvärk. Till saken ska kanske också tilläggas att det ligger en moské intill huset och kl 4 på morgonen sätter de igång att sjunga, vilket inte underlättar sömnen för min del. Förutom sömnproblemen har det dock varit två spännande och intensiva dagar. Gårdagen inleddes med att läsa några artiklar, svara på en hel hög mail från olika kontaktpersoner här och vänner i Sverige. Till det intogs en smaklig frukost vid sidan av poolen.





Efter det tunga arbetet bestämde jag mig för att fixa några ärenden  - att skaffa ett indonesiskt telefonnummer och boka biljett till Pontianak. Just som jag hade bestämt mig för att ta tag i detta fick jag mail från en kille, Alfonz, via couchsurfing som frågade om jag möjligtvis ville hitta på något under dagen. Jag svarade att jag hade några ärenden men att vi kanske kunde ses, ta en kaffe och fixa de sakerna ihop. Han föreslog att vi skulle ses på Sarinah, Jakartas äldsta shoppingcenter, där vi kunde fixa både telefon och flygbiljetter. Sagt och gjort, jag tog en taxi och begav mig. Fy-f*n-i-h*lv*te vilken trafik det är här! Mängder av bilar och ännu fler vespor trängs på trånga gator, alla ligger på sina tutor och det finns sällan bilbälten. Mitt i allt detta går folk omkring och släpar på gigantiska kärror som de drar med kroppen i en typ av sele. Det ser ut som att det är skräp, typ kartong i kärrorna, men jag är inte säker. Ska fråga någon. Men det ser galet ut när de tränger sig fram mellan bilarna. Ja, också är det ju vänstertrafik också vilket alltid känns märkligt.


Jag kom hur som helst fram helskinnad till köpcentret, mötte upp Alfonz och började med att ta tag i att fixa simkort. När det väl var gjort visade det sig förstås att min 3mobil inte ville läsa kortet, vilket gjorde att jag var tvungen att skaffa ny mobil också. Det var en väldig tur att jag hade Alfonz med mig för generellt sett är engelskakunskaperna inte så vidare bra och jag kan ju inte bahasa. Jag fick i alla fall tag på en mobil för ca 250 kr och dessutom hade den dubbla simkortsläsare samt möjlighet att twittra och kolla facebook om man skulle känna sig sugen på det. Givetvis läste den inte mitt svenska simkort från 3, det hade ju varit lite för bra...


Efter mobilinförskaffandet fastnade vi i en av de många butikerna på Sarinah och tittade på massor av handarbete. Alfonz, vars familj har arbetat med batik, berättade ingående att alla olika mönster har ett visst namn och betydelse. Tiden sprang väg lite och eftersom jag senare på kvällen skulle träffa andra couchsurfingvänner på hostlet var jag tvungen att bege mig så några flygbiljetter hann vi aldrig boka. Och det var nog tur att jag begav mig. Åkte buss så långt jag kunde eftersom bussarna har egna filer och oftast kommer fram snabbare än bilar i den tunga trafiken, försökte därefter få tag på taxi vilket tog ca 20 min. Själva färden tog sedan ytterligare 45 skräckfyllda minuter innan jag var på säker mark hemma vid hostlet igen. Hann inte mycket mer än att lämna mina grejer på rummet innan jag fick besök av Elisabeth, Devi och Devi's bror. Det var jättekul att träffa dem, Elisabeth har jag ju haft kontakt med i ca 3 månader nu och hon har hjälpt mig med många praktiska saker inför mitt arbete. Vi drack te och pratade i ett par timmar innan det var dags för dem att bege sig igen. Jag fick ytterligare några tips längs vägen och numret till en kvinna som jag kanske kan bo hos medan jag jobbar runt plantagen. Great!

Därefter tänkte jag att jag skulle boka flygbiljett vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Efter ca 4 timmars försök konstaterade jag att inget av de indonesiska flygbolagen accepterar internationella visa- eller Mastercard som betalningsmedel, de måste vara utgivna i Indonesien eller ett fåtal andra länder men inte Sverige. Skit också!

Idag har jag således haft en prioritering och det har varit att ordna flygbiljett. Provade att ringa till ett par olika flygbolag men det gick inte att boka den vägen heller. Bestämde mig då för att helt enkelt ta mig till en resebyrå för att betala kontant. Pratade med husets ägare om vart jag kunde ordna detta, varpå hon ropade till sig sin chaufför som helt enkelt fick köra mig till närmsta resebyrå. På vespa. :) Vilket förstås var en smågalen men ändå rätt skön upplevelse. Hittills har jag lärt mig ett ord på bahasa, gila, vilket betyder just galen. :) Den första resebyrån vi kom till hade precis stängt när vi kom fram men vi letade vidare och fann så småningom en till som var öppen. Och det fanns dessutom ett fåtal biljetter kvar för utresa imorgon. Priset var inte det allra bästa men ändå rimligt, så jag bokade och beger mig imorgon bitti kl 10.35 lokal tid. :)

Kvällen har jag sedan spenderat med att läsa, packa ihop mina saker, ätit jättegod nudelsoppa, fotat, skrivit. När jag var ute på gården och fotade hörde jag plötsligt svenska från andra sidan poolen och det visade sig att min rumsgranne som satt och skypade var svensk. :) Hon läser på distans och tycker att studiemedlet räcker längre här än hemma och det har hon ju rätt i. :)

Sumatratigern, den uppstoppade versionen.