Efter en lång bussfärd befinner jag mig alltså i Kuching. Eftersom jag åkt buss i de här trakterna innan var jag förberedd på att det kunde vara kallt på bussen, ac:n går ju som oftast inte att stänga av helt, så jag hade laddat med långbyxor och jacka med luva. Men vad hjälpte det... en aning kanske men jag frös likväl hela natten.

Nu är jag lite tråkig men det är faktiskt skönt att vara i Malaysia. Här har jag inte allas ögon riktade mot mig hela tiden. Jag känner mig inte lika mycket som ett ufo... många pratar engelska, gatorna har trottoarer, det finns fungerande lokala transportsystem. Allt är liksom lite enklare och lite mer civiliserat och det är intressant att kontrasten är så stor så snart man kört över gränsen. Tråkig, jag vet, men det är frustrerande att inte kunna kommunicera mer än på en väldigt grundläggande nivå, språket är en viktig nyckel för att kunna komma nära människor.

Bussen anlände vid 8-tiden imorse tror jag. Ska jag vara ärlig är jag fortfarande förvirrad över tiden, det skiljer ju en timme mellan Pontianak och Kuching (dvs 7 timmar mellan Sverige och Kuching). Det står nu olika tid på alla mina elektroniska prylar, datorn, mobiler, kamera... men hej, vem har en tid att passa liksom? :)

Begav mig till hostlet, och fick säng i en av sovsalarna. Det bodde bara en person till på mitt rum men hon skulle just flytta ut, till det fina hotellet på andra sidan gatan. Vi började hur som helst att prata lite medan jag packade upp och hon packade ner och det visade sig att hon lär lärare i engelska att förbättra sin förmåga att lära ut språk på uppdrag av nån brittisk myndighet. Hon har spenderat 4 år i Kina och just börjat på ett 4-årigt projekt här i Sarawak. Det visade sig även att hon rest en del i Sarawak och Sabah tidigare och hade en del tips och roliga historier att bjuda på. Förhoppningsvis hinner vi ses nåt mer i veckan.

Efter att Kasia gett sig iväg däckade jag ganska omgående på min säng, nån direkt sömn blev det ju inte under bussturen. Sov i ett par timmar, satte mig sedan med min guidebok och försökte bestämma mig för vad jag vill göra medan jag är här, förutom själva jobbet med att gå igenom och analysera material. Kom fram till att jag ska försöka ta mig till Bako National Park en heldag, där det bl.a finns näsapor, de finns ju enbart här på Borneo. Här finns också orangutaner, asiens enda stora apa och tillika världens största trädlevande djur. Jag har hört att rehabiliteringscentret här ska vara väldigt mycket lugnare än det i Sabah som är mer turistdragande, så jag ska försöka göra mig en tur dit också.

Efter läsningen gav jag mig iväg ut på stan, dels för att få grepp om staden, dels för att köpa en omvandlare för eluttagen. Staden lever upp till sitt namn (Kuching = katt på bahasa malaysia), här finns katter lite överallt, både levande och statyer. Det är en fin stad, med en trevlig promenad längs floden. Slank in på en libanesisk restaurang för att få i mig lite mat innan det var dags att bege mig hemåt för att fortsätta jobba. Strax efter att jag satt mig ner på restaurangens takförsedda veranda öppnade sig himlen och jag stirrade in i en vägg av vatten. Blev således sittande på restaurangen i 4(!) timmar, trots att jag vara ca 3-5 minuter ifrån hostlet. Hur dum i huvudet var jag när jag inte tog med mig regnponchon som jag ju faktiskt har just för sådana tillfällen..? Istället fick jag ägna tiden åt att röka vattenpipa, dricka en öl (vilket jag inte gjort sen jag kom hit), lyssna på den fantastiska musiken i min mp3-spelare samt skriva av mig om lite av varje. Jag hade ju kunnat ha en sämre kväll. :)

Kuching

Jag ska alldeles strax ta bussen till Kuching i Malaysia. Någon bergsklättring eller forsränning blir det nog inte, känner mig alldeles för stressad för att ta mig tid till eller kunna uppskatta det just nu. Något jag däremot uppskattar enormt för tillfället är Dimor... jag vill inte ens föreställa mig hur den här ganska långa bussresan skulle te sig utan dessa små piller...

Tips

Jag ägnar min lördag kväll åt att transkribera intervjuer... det är en tidskrävande process men jag har ett litet tips till andra i min situation. Hittade ett gratisprogram på nätet, Express Scribe, som är ett perfekt uppspelningsverktyg och som läser de flesta format. Den stora fördelen jämfört med andra program jag har provat är att det går att programmera "hot keys", dvs tilldela specifika knapptryckningar/kombinationer specifika kommandon, t.ex. Spela upp, Stop, Backa 5 sekunder, Spola fram etc. Dessa hot keys fungerar även när programmet ligger i bakgrunden, t.ex. om man har ett word-dokument framme som man skriver i. I många andra program måste man växla mellan skrivprogrammet och uppspelningsprogrammet vilket är sjukt frustrerande. Smidigt att det är så enkelt att backa 5 sek också, i andra program jag provat råkar man lätt backa alldeles för långt fastän det är just de där 5 sekunderna man vill åt för att komma in rätt i sammanhanget.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

-Karin Boye

Jag kommer som oftast att tänka på dessa rader när jag är ute och reser eller rör mig på olika sätt och det slår mig ständigt så sant det är. 

Själv befinner jag mig för närvarande också i rörelse, inte fysiskt men dock mentalt. Det börjar så sakta närma sig tidpunkten då mitt visum ska förnyas och jag ska åka till den malaysiska delen av ön. Först hade jag bara tänkt att åka till Kuching, stanna där ett par dagar och sedan bege mig tillbaka till Pontianak, men ju mer jag tänker på det desto mer vill jag stanna ytterligare några dagar i Malaysia, inte i Kuching, utan i området runt Kota Kinabalu (Sabah), där det finns massor av aktiviteter - man kan t.ex. bestiga Mt. Kinabalu, sydostasiens högsta berg på 4095 möh. Vid bergsfoten finns också fantastisk natur, heta källor och en botanisk trädgård innehållandes fler arter än man kan drömma om, t.ex 1500 olika orkidéer och fler flugtrumpetväxter än någon annanstans på planeten. Berget är ju en aning högre än Skuleberget i Ångermanland som jag lyckats bestiga ett par gånger, men det verkar faktiskt inte vara lika branta partier. Å andra sidan verkar bergsväggen på sina håll väldigt slät och ogreppvänlig så det kan nog vara klurigt ändå, men det är klart att jag är sugen på att ge det ett försök! 

Bestigning av Skuleberget 2010

Förutom bergsklättring kan man också ge sig på att prova på forsränning på Padas river i Borneos djungel. För att ta sig dit måste man först åka en 100 år gammal järnvägslinje och färdas sedan genom ett område som tidigare var känt för sina fruktade huvudjägare. Här finns både klass III och IV, dvs. tävlingsklassade forsar. 

På tal om huvudjägare förresten, jag har grämt mig lite över att jag inte läst den svenske äventyraren Eric Mjöbergs skildringar av Borneo från 20-talet. Hade varit väldigt spännande, men jag får göra det när jag kommer hem istället, om jag lyckas hitta boken på något antikvariat.

(Det här bloggverktyget är förresten hopplöst, jag vet inte varför den bryter mitt i ord, gör jättestora radbrytningar ibland, överlappar bild och text eller högerställer rader fastän de är vänsterställda enl. inställningarna. Det är galet irriterande men ni får leva med det...)

Tanken har slagit mig...

Jo, för den som undrat, så bunkrade jag alltså inte upp med snus innan jag åkte. Tog med mig det som fanns i kylen, vilket var 4 dosor. 2 gick åt ganska snabbt men 2 är kvar och jag snålar som en dåre för att få dem att räcka länge. Fullt medveten om att ju längre jag snålar desto torrare kommer de också att bli...

Tillbaka i Pontianak

Ja, så är jag tillbaka i Pontianak och vet knappt vart jag ska börja. Det har varit intensiva dagar sen jag skrev sist. Kanske ska jag försöka att sammanfatta det hela en aning... 

13 jan:

En natt med väldigt lite sömn, uppstigning kl 5, utcheckning från hostlet. Upphämtad av Faisal kl 6:40 (sent, hann oroa mig). Ingen extrahjälm. 1000 poliser ute, var tvungen att åka o hämta hjälm på campus. Punka. Hud mot hett avgasrör = dålig kombination. Däckbyte. Har åkt åt fel håll i en kvart. Kort om tid. Hann ändå! Lång båtfärd, 5 timmar på floden, 5 timmar till havs. Kraftig sjögång. Calma. Illamående. Råkade slå Sam i sömnen. Fast land under fötterna efter 10 timmar. Moped till Boris familj. Trevlig syster! Läkare utan gränser. Bra diskussion och utbyte gällande tillstånd och liknande. Sawit watch, kolla upp om det går att göra en intervju! Liknande studie i södra delen av västra Kalimantan? "Duschat" utomhus med en sarong på mig, det var lite svårt. God mat och vetesnacks. Delar rum med en tjej som är besatt av Justin Bieber...  Diskussion om trafikregler och körkortskrav - Anna; kommer ett helt inlägg om körkort och trafikregler senare :). Kopiko - fantastiskt kaffegodis. Malarone. 

14 jan: 

Tog oss till polisstationen för att få tillstånd att vistas i området runt plantagerna. När vi inträdde i herr kommissariens rum tittade han lite förstrött upp från datorn där han var i full färd med att avsluta en omgång Solitaire... sen skickades vi iväg för att skaffa kopior på våra legitimationer. När vi ca 10 minuter senare återkom med våra färdiga kopior satt han fortfarande klistrad vid datorn och fingrade på dagens åttonde cigarett, att döma från innehållet i askfatet. När det blev dags att fylla i uppgifterna i datorn för att ordna tillståndet kallade han istället in en yngre kollega som fick sköta knappandet medan kommissarien istället passade på att förhöra sig om 

Arrak (som inte alls smakar som arrak)

hur polisverksamheten fungerar i Sverige samt om mitt privatliv. Så småningom fick jag i alla fall tillståndet och vi kunde bege oss iväg för en bit mat på den vegetariska restaurangen alldeles intill. Därefter beställde vi biljetter inför nästa dags båttur till Sungai Kelik. Jag träffade även en representant för Flora & Fauna International och fick till en väldigt bra intervju samt massor av tips inför det fortsatta arbetet. Kvällen spenderades återigen med samtal Färskpressad citronjuice, sötsliskigt… Hem, samtal med Mona, risbrännvin (arrak), första tappningen. Starkt! Packa, sova.

15 jan:  

Dusch – inomhus J Fick arrak med mig på resan av Mona och mamma Pasaribu. Båttur, ca 3 timmar. Ganska lugnt, somnade till i omgångar. Soligt. Bränt mig lite. Mötte upp vår lokala guide, Mr. Marbun.  Mopedtur nästan 2 timmar på väldigt slitna, nästintill obefintliga och dammiga väger. Ont i röv och knän. Bensin dubbelt så dyr som i Pontianak. (9000 Rph/l). Oförberedd intervju med Adhi som jobbar inom ett informationsprojekt som den katolska kyrkan driver. Intressant! Hamnade minsann även på en Dayak-bröllopsfest! Det faktum att jag var där var nog lika spännande för de andra deltagarna, för jag fick minst lika mycket uppmärksamhet som själva brudparet. Efter bröllopsfesten gick jag, Sam och Adhi hem för att äta lite färsk ananas från trädgården. Erika, Mr. Marbuns barnbarn, ca 2 år kom på besök med sin pappa och syster, hon sprang in i köket för att hälsa på farmor, som dock inte var där... och fann istället mig. Hon ändrade genast ansiktsuttryck, skrek "spöke" och sprang tillbaka till sin fars famn. Resten av kvällen tittade hon skeptiskt och utforskande på mig. 

Erika

16 jan: 

Mr. Marbuns hus

Datorn startar inte! Paniiiik! Sms till sis och cin för hjälp att kontakta apple support och kolla vart närmsta apple center ligger. Frukost. Nåt väldigt fermenterat och jästsmakande, "samt bambukött" med ris. Det sistnämnda var gott. De använde inga kryddor här förutom salt, chili (som växer vilt) samt natriumglutamat. Salt och natriumglutamat är egentligen de enda matprodukter som köps i butik, allt annat hämtas in från skogen och floden. Hade ett spännande samtal med Adhi om allt som växer i skogen och som de brukar äta. 

Mr. Marbun

Intervju med dels en småbonde, dels en village officer som även jobbar som rektor och engelsklärare på skolan i grannbyn. Han bad mig besöka skolan imorgon så att eleverna får möjlighet att träffa en "native speaker"... med tanke på att engelskläraren själv behövde tolk för att genomföra intervjun så är det kanske befogat att kalla mig för native speaker men jag är ändå lite road av det. Häng hemma mitt på dan, middag. Bambukött och ris igen. Datorn startar, woohoooo!!!!! Pratat som hastigast med Cin, fint. Pratat om energipolitik med Adhi som läst matematik vid universitetet i Yogjakarta. Han är fin och anstränger sig för att kommunicera på engelska, det går ganska bra!

Intervju med frun till sub-village chief, hon var fin och bjöd på kakor. Efteråt gruppsamtal med 4-5 personer. De hade många frågor till mig, vad vi odlar i Sverige och varför palmoljeindustrin plötsligt blivit så stor i Indonesien, finns det inte andra saker att odla? Och varför kan inte staten subventionera? Och varför måste det nödvändigtvis komma in företag och ta mark för palmplantager, kan man inte vara småbonde och odla palm själv? 

Samtal om den globala ekonomin med Sam. Kreditmarknaden. Hur det byråkratiska systemet i Indonesien är uppbyggt. Sub-villages, villages, districts… ska be om en mer detaljerad karta över hur det funkar för det tycks minst sagt grundläggande att förstå det byråkratiska systemet för att förstå hur samhället fungerar. 

17 jan:  

Uppstigning 06:30. God frukost! Samtal med Sam om att inte konfirmera IP för mkt under intervjuer och att inte omformulera frågor till alternativsvar (tolka vad jag säger).

Besök i högstadieklass för att motivera eleverna att lära sig engelska, mycket spännande. Med tanke på nivån på lärarnas engelska tycker jag att åtminstone en del av eleverna var duktiga. Jämfört med Sverige ligger niorna på sjätteklassarnas nivå, på sin höjd. Men det är ju inte så mkt att göra åt det. Jag berättade lite om Sverige, om hur man lär sig engelska i skolan i Sverige, om varför det är bra att kunna tala andra språk, vikten av kommunikation. Det var jättesvårt, för jag visste inte om de hängde med och förstod vad jag sa. Lämnade istället öppet för frågor och följande är några av de frågorna: Har du pojkvän? Varför ser du ut som en man? Har du några syskon? Hur gammal är din syster? Vad har du för hobby? Kan du prata indonesiska? Vilken är din religion? Vissa frågor var ju lite knepiga att tackla utan att gå in alltför djupt i kulturanalyser etc.

Jag gjorde också en övning där frivilliga fick öva på att konversera genom att komma fram, hälsa och presentera sig och försöka hålla en dialog genom att ställa och svara på frågor. Några få modiga vågade sig fram, en fick brain freeze redan efter att ha sagt hej och sprang genast tillbaka och satte sig igen. En annan var modigare, Victor, han frågade om mitt favoritfotbollslag och återigen om mina hobbys. Jag berättade att jag gillar musik och spelar gitarr varpå han raskt försvann och kom tillbaka med två gitarrer i högsta högg, sen spelade vi tillsammans för hela klassen. Ganska så nervöst kan jag säga! Men det gick bra. Jag har aldrig känt mig så populär i hela mitt liv. Massor av kids från andra klasser kom springandes för att se vad som försiggick. Ah, det var fint och en fantastiskt rolig erfarenhet! Efteråt tackade alla i kör och kom fram och tog i hand. Vad jag spelade? Jo, efter de senaste dagarnas politiska diskussioner var Staten och kapitalet det första som kom in i huvudet så så fick det bli :)

Efter skolan begav vi oss till en annan by, bestående av två delbyar, där den ena delbyn till ganska stor del (ca häften av befolkningen) övergått till palmoljeindustrin medan den andra delbyn fortfarande är ganska orörd gällande palmolja. Intervjuade sub-village chief i den mer orörda delbyn (man i 50-års åldern) samt dottern till village-secretary, 23 år, sjuksköterska. Båda intervjuerna var mycket spännande. Det är både roligt och konstigt att röra sig i byarna, jag känner mig som en sevärdhet, folk vänder sig om för att få en skymt av mig och de kommenterar till varandra. Fast på ett positivt sätt verkar det som. Under den tredje intervjun, med en pesticidsprayare (man, 20 år) på plantagen kom folk in och fotade mig och sa att de dessförinnan bara sett utlänningar på tv, att jag befann mig just i deras by, på deras kontor, var inget mindre än en sensation. J

Gummi

Sam skär upp ananas

Guava

Efter den tredje intervjun började det kurra i magen för oss alla och vi begav oss hemåt där Mr. Marbons fru gav oss finfin mat bestående av tempe, ris, gryta av tempe och spenat samt soja och skogsgurka, vilken är mycket krispigare än den tråkigt vattniga svenska kusinen.  Därefter rundvandring med Adhi i trädgården där det finns: balinesisk apelsin, kasawa, gummi, olika slags äggplantor och pumpor, nån slags rabarberkusin, långbönor, en slags palmfrukt, ananas, en fiskpool, chili, citron, guava, en antiseptisk växt, en växt vars extrakt används som myggmedel samt en växt som traditionellt sägs motverka cancer. Mycket spännande!

Spenderade kvällen med att packa, tvätta mig och prata om byråkratiska system med Sam & Adhi.

18 jan:  

vägen utanför huset

Uppstigning vid 6:30. Frukost med Sam, Adhi och Mr. Marbon. Begav oss tillsammans med extrachaufför till byledaren där jag fick till en riktigt bra intervju. Fick frågan om vad jag tycker att byn kan göra åt situationen och hade svårt att avgöra i vilken utsträckning  jag skulle ge min åsikt i frågan, en kluvenhet mellan roller och vad jag representerar i olika situationer. Svårt. Efter intervjun var det dags att bege oss mot nästa by. Hamnade hemma hos en av Mr. Marbons vänner, fast vännen var inte hemma, däremot frun och sonen, efter lite efterforskning kring deras roller bestämde jag mig för att intervjua dem och det blev också ganska bra intervjuer, mycket ny info. Sonen erbjöd oss också att sova i hans hus över natten eftersom han skulle jobba och hans fru kunde sova hos hans mor, en väldigt fin gest! Vi antog förstås erbjudandet och således befann sig Benni, Sam och Mr. Marbon i ett för natten alldeles eget hus, som förvisso inte var det mest moderna, men det rymde många skratt och roliga konversationer. På kvällen, intervju med byledaren, som tyvärr inte hade jättebra koll på läget eller helt enkelt inte ville dela med sig av information. Vilket av det, är värt att fundera på. 

toalett

kök

Sovplats, matplats och umgängesplats

19 jan:

Uppstigning 07:30. Hängde hemma på förmiddagen, läste och skrev. Intervju med Mr. Marbons vän, bra intervju. Mat. Både jag, Mr. Marbun och Sam fick massage av en fantastisk kvinna med värdens hårdaste nypor och världens mest smittsamma skratt. Det tar på kroppen att åka långa sträckor på moped på dåliga vägar och att dessutom sova på hårt underlag, så det var välbehövligt. Själva massagen gjorde stundvis jävligt ont men det ska det väl göra... jag har ju en tendens att samla på mig de mest underliga massagehistorier från diverse resor jag varit på, men jag kan lätt säga att den här massagen lätt var den bästa hittills trots allt det smärtsamma :)

palmfrukt

Efter massagen gjorde jag ytterligare en intervju i vad jag trodde var samma by, men det visade sig att bygränsen gick 2 meter från huset och att jag nu befann mig i nästa by... hursomhelst så genomförde jag intervjun och det gick helt ok. Fick lite bättre inblick i hur själva arbetet på plantagerna går till. Därefter åkte vi vidare till nästa by på besökskartan, fick tag på boende på ett billigt inn och genomförde ytterligare en intervju på kvällen, den längsta intervjun jag nånsin genomfört för övrigt, fick galet mycket information och fick bryta en halvtimme för att alla skulle få i sig mat, sen fortsatte vi till närmare midnatt. Verkligen spännande intervju! IP var en kvinna som arbetat på två olika palmoljeföretag och visste nästan allt om allt och var dessutom inte svår med att svara på frågor. :) 

20 jan: 

Habibi & Sam

Jag har bestämt mig för att det här blir den sista dagen för den här lilla fältexpeditionen. Jag skulle ändå inte hinna med en by till om jag skulle stanna imorgon också, jag har det material jag behöver så jag bryter här. Har hunnit med 4 byar - en som vägrar att befatta sig med palmoljeföretagen, två som till väldigt stor del konverterat till palmoljeplantager samt en by som delvis konverterat och där ungefär hälften är positiva, hälften negativa till industrin. 16 intervjuer har det blivit allt som allt. Idag har jag intervjuat en village-officer, en "utvecklings-arbetare" och en man som fått en stor del av sin mark stulen av palmoljeföretagen. Imorgon bär det av till Pontianak via bil, har hört att vägen kan vara dålig men hellre det än sjögång igen... Habibi (som han faktiskt heter) och Mr. Marbun kör oss till ett Inn i närheten av chaufförens hus imorgon, vi sover där och bli upplpockade vid kl 7 imorgon bitti.

21 jan: 

Hemfärd. Har Förutom Sam var det ytterligare en passagerare, en man från samma by som Mr. Marbun bor i. Han hade hört talas om mig sa han... jag antar att vissa nyheter sprids ganska snabbt. Han engelska var förvånansvärt bra, bättre än Sams till och med. Hade en hel del intressanta samtal med honom på hemvägen och hoppas träffa på honom fler gånger under min tid här. Det är så himla skönt att träffa folk som pratar åtminstone hjälplig engelska, jag känner mig väldigt utlämnad när jag knappt kan kommunicera med folk, är ständigt beroende av översättning. Väglaget var minst sagt under all kritik, det var på sina håll stora hål i vägen, nedfallna träd, lera, vattenansamlingar. Chauffören körde förvisso som en buse ibland men var enormt skicklig på att ta sig fram. Vi åkte förbi många och stora palmplantager längs vägen, tyvärr var det lite svårt att få bra bilder från vägen men det var galet att se hur långt fälten sträckte sig på sina håll.

palmfält

Biltvätt

Medresenär och chaufför

Bergstopp

två damer som råkat ut för en olycka, vi hjälpte dem.

På väg igen

Rummet på Hosanna Inn

Håller som bäst på att göra klart de sista detaljerna inför avfärden till Ketapang. Har packat, rensat ut de saker jag inte behöver ha med mig och lämnat en väska med dessa saker hemma hos Boris där jag troligtvis kommer att bo åtminstone några nätter när jag är tillbaka i Pontianak. Han bor tillsammans med sin bror i ett förortsområde i östra Pontianak. Standarden är väldigt enkel, men jag får iaf ett eget rum på ca 7 kvadrat med en madrass på golvet och en hängmatta om jag skulle vara på det humöret. Till det även en lampa, annars är det kalt i rummet. Eller nej, det fanns en bild på John Lennon på ena väggen också. Rummet som jag bor i nu känns oerhört lyxigt förhållandevis, trots att det bara precis rymmer två sängar och saknar fönster.

Palmolja!

Under dagen har jag även hunnit med att köpa båtbiljetter tills imorgon samt hälsat på Faisal på hans jobb, en livsmedelbutik/café där han bland en del andra saker även säljer palmolja. Det är alltså innehållet i dessa små påsar som är anledningen till att jag är här. Jag börjar känna mig en aning nervös över besöket i byarna runt plantagerna, dels för att jag inte har jättegod vana av att arbeta med intervjuer, dels för att jag inte har någon vana alls av att jobba med tolk. Jag har läst en hel del, inte minst de senaste dagarna, gällande kvalitativa intervjuer och mycket av det som skrivs är i allra högsta grad vettigt och relevant, mycket känns dock svårt att tillämpa på grund av språksvårigheterna. Ah, det ska bli spännande att ta sig igenom processen i alla fall och jag tror att jag kommer lära mig en hel del. Jag har pratat mycket med Sam (min tolk) för att ta reda på hans eventuella förkunskaper kring de frågor jag kommer att beröra och han verkar väldigt påläst, har många politiska utläggningar och citerar såväl Marx som Engels i var och varannan mening. Efter att ha läst Jens (en av mina kursare) uppsats fastnar jag hela tiden i en tolkning av palmoljan som en aktant (enl. Bennett) och det underlättar och fördjupar min förståelse kring problematiken. Jag har dock inte bestämt om jag kommer att följa det spåret i mitt skrivande. Mitt fokus på förhand har ju varit att skriva om informationsprocessen inom palmoljeindustrins expansion och man kan givetvis föra in många olika teoretiska ramverk kring den frågan. Under de diskussioner jag haft med Sam och andra som är engagerade i olika NGO's har jag förstått att övertagandet av marken närmast kan beskrivas som land grabbing, men det återstår ju att se vilken information jag får från intervjuerna innan jag drar mina slutsatser.

Bensinstation. Ca 4,50 kr/liter.

Precis som de flesta andra här tar jag mig för det mesta fram med vespa eller moped. Det finns inte riktigt några trottoarer, gatorna är inte byggda för att gå på. Och behöver man tanka så finns det i var och varannan gatukorsning en liten vagn med bensin i dunkar. Man säger hur mycket bensin man vill ha varpå vagnägaren mäter upp sagda mängd i ett litermått och fyller på tanken. Det finns även "vanliga" bensinstationer, dock ej lika lättillgängliga, där bensinen kostar ca 50 öre mindre per liter. 

Fickparkering?

På väg hem från Boris fick jag syn på en lite udda parkeringslösning... Folk kör som sagt som galningar här, ingen följer trafikregler, de kör som oftast mot rött (i de få trafikljus som finns) och polisen bryr sig inte alls. Förvisso verkar det för det mesta gå bra ändå men för den stackaren som körde den här lastbilen gick det ju inget vidare. Bilden är lite mörk men lastbilen har alltså trillat ner i kanalen bredvid vägen, hur det gick till förtäljer dock inte historien. 

Det börjar bli hög tid för mig att försöka sova. Faisal har erbjudit sig att hämta upp mig på hostlet (med vespa förstås) imorgon bitti och köra mig till båten. Upphämtning 6.30 innebär uppstigning senast 5.30, dvs om 7 timmar. Allt är packat och klart och jag tänker ta en snabb dusch innan jag lägger mig för att få bort alla avgaser från kroppen. Jag tror inte att jag kommer ha tillgång till nätet särskilt ofta under tiden i Ketapang så det kan komma att dröja med uppdateringar. Är tillbaka i Pontianak om ca en och en halv vecka, förmodligen full av intryck och tankar, så då blir det mer att läsa!

Hello Borneo!

Anlände till Pontianak igår eftermiddag och begav mig raskt till hostlet som ligger i stadens centrum. Meningen var ju att jag skulle bo i Elisabeth's föräldrars hus men eftersom hennes far hastigt insjuknat har de just flyttat tillbaka till huset för att ha bättre möjligheter till vård. Men, det går ingen nöd på mig för det, jag har gott om kontakter och många har redan erbjudit mig att bo hemma hos dem. Dock har jag bestämt mig för att åka till Ketapang redan på torsdag så jag stannar på hostlet tills dess och bor sedan hos mina nyfunna vänner när jag är tillbaka i Pontianak i slutet av månaden.


Redan igår kväll passade jag på att träffa Sam som kommer att göra mig följe till Ketapang och hjälpa mig med översättningar och liknande under arbetets gång. Han är en klippa och har redan ordnat med papper, tillstånd och lokal guide i området. Idag tog vi oss till universitetet där jag träffade några av hans kursare och vänner samt några som jag själv haft kontakt med under hösten. Sam pluggar engelska och var väldigt glad att få presentera mig för sina kursare och ge alla en möjlighet att träna på sin engelska med en "native english speaker", vilket jag visst anses vara här. :) Jag blev även tillfrågad om jag kunde tänka mig att hålla i diskussionskvällar på campus under min vistelse för att vidare bidra till deras utbildning. Och det kan jag förstås, inte minst som jag själv kan välja ämne och därmed kan samla in data till min egen studie. Win-win!

Boris & Sam

Tari & jag

Boris, som har släktingar i princip överallt, erbjöd oss även att bo hos hans släktingar under vår vistelse i Ketapang. Det finns knappt några ord för att beskriva hur fantastiska och hjälpsamma alla människor här är, jag är i det närmaste förstummad.

Jag har aldrig i mitt liv känt mig lång, förrän nu.

Efter besöket på campus träffade jag en annan person som jag kommit i kontakt med genom en forskare på Lunds universitet. Dian jobbar på Center for Acceleration of Inter Religious and Ethnic Understanding här i Pontianak. Hon har ordnat så att jag kan träffa hennes kusin som arbetar med frågor gällande landanvändning och landrätt när jag kommer tillbaka från Ketapang. På eftermiddagen träffade jag henne och två av hennes vänner på mitt hostel och vi bestämde oss för att åka till ett köpcentrum för att införskaffa några förnödenheter och äta middag. Det är fortfarande regnperiod här och eftersom jag inte skaffade någon poncho i Sverige innan jag åkte passade jag på att göra det nu, köpte dessutom hem lite enklare mat och frukt eftersom det faktiskt visat sig lite svårt att få tag på vegetarisk mat här. Igår kväll gick jag runt i duggregn och åska i närmare en timme för att leta mat utan framgång tills Sam kom till undsättning och tog mig till en kinesisk matplats där jag fick nudlar med grönsaker. 


Ikväll blev jag och Sam bjudna på kaffe av en av Sams kursare, Faisal, och dennes flickvän. Alla vill träffas hela tiden och det är fint, jag känner mig väldigt väl omhändertagen. Jag har dessutom gott om tillfällen att ställa frågor om lokal kultur och levnadsvillkor och lär mig väldigt mycket. Faisal frågade även om jag hade lust att följa med honom till hans brors bröllop på norra Sumatra i början av februari och det hade ju varit jättespännande! Jag vill! Men jag vet inte om jag kommer att ha tid eller råd att företa den resan, dock ska jag fundera på det för det vore väldigt intressant att delta ur ett slags antropologiskt perspektiv. 



Klockan kryper sig sakta men säkert framåt och jag ska lika sakta men säkert krypa till sängs, men först måste jag smörja mina kliande ben med lätt bedövande salva från apoteket. Myggbetten här är inte nådiga...

Det är nu natten mot söndag och jag har varit i Jakarta i drygt 2 dygn. Tidsskillnaden är fortfarande påtaglig, jag har svårt att somna på kvällarna och vaknar oftast med lätt huvudvärk. Till saken ska kanske också tilläggas att det ligger en moské intill huset och kl 4 på morgonen sätter de igång att sjunga, vilket inte underlättar sömnen för min del. Förutom sömnproblemen har det dock varit två spännande och intensiva dagar. Gårdagen inleddes med att läsa några artiklar, svara på en hel hög mail från olika kontaktpersoner här och vänner i Sverige. Till det intogs en smaklig frukost vid sidan av poolen.





Efter det tunga arbetet bestämde jag mig för att fixa några ärenden  - att skaffa ett indonesiskt telefonnummer och boka biljett till Pontianak. Just som jag hade bestämt mig för att ta tag i detta fick jag mail från en kille, Alfonz, via couchsurfing som frågade om jag möjligtvis ville hitta på något under dagen. Jag svarade att jag hade några ärenden men att vi kanske kunde ses, ta en kaffe och fixa de sakerna ihop. Han föreslog att vi skulle ses på Sarinah, Jakartas äldsta shoppingcenter, där vi kunde fixa både telefon och flygbiljetter. Sagt och gjort, jag tog en taxi och begav mig. Fy-f*n-i-h*lv*te vilken trafik det är här! Mängder av bilar och ännu fler vespor trängs på trånga gator, alla ligger på sina tutor och det finns sällan bilbälten. Mitt i allt detta går folk omkring och släpar på gigantiska kärror som de drar med kroppen i en typ av sele. Det ser ut som att det är skräp, typ kartong i kärrorna, men jag är inte säker. Ska fråga någon. Men det ser galet ut när de tränger sig fram mellan bilarna. Ja, också är det ju vänstertrafik också vilket alltid känns märkligt.


Jag kom hur som helst fram helskinnad till köpcentret, mötte upp Alfonz och började med att ta tag i att fixa simkort. När det väl var gjort visade det sig förstås att min 3mobil inte ville läsa kortet, vilket gjorde att jag var tvungen att skaffa ny mobil också. Det var en väldig tur att jag hade Alfonz med mig för generellt sett är engelskakunskaperna inte så vidare bra och jag kan ju inte bahasa. Jag fick i alla fall tag på en mobil för ca 250 kr och dessutom hade den dubbla simkortsläsare samt möjlighet att twittra och kolla facebook om man skulle känna sig sugen på det. Givetvis läste den inte mitt svenska simkort från 3, det hade ju varit lite för bra...


Efter mobilinförskaffandet fastnade vi i en av de många butikerna på Sarinah och tittade på massor av handarbete. Alfonz, vars familj har arbetat med batik, berättade ingående att alla olika mönster har ett visst namn och betydelse. Tiden sprang väg lite och eftersom jag senare på kvällen skulle träffa andra couchsurfingvänner på hostlet var jag tvungen att bege mig så några flygbiljetter hann vi aldrig boka. Och det var nog tur att jag begav mig. Åkte buss så långt jag kunde eftersom bussarna har egna filer och oftast kommer fram snabbare än bilar i den tunga trafiken, försökte därefter få tag på taxi vilket tog ca 20 min. Själva färden tog sedan ytterligare 45 skräckfyllda minuter innan jag var på säker mark hemma vid hostlet igen. Hann inte mycket mer än att lämna mina grejer på rummet innan jag fick besök av Elisabeth, Devi och Devi's bror. Det var jättekul att träffa dem, Elisabeth har jag ju haft kontakt med i ca 3 månader nu och hon har hjälpt mig med många praktiska saker inför mitt arbete. Vi drack te och pratade i ett par timmar innan det var dags för dem att bege sig igen. Jag fick ytterligare några tips längs vägen och numret till en kvinna som jag kanske kan bo hos medan jag jobbar runt plantagen. Great!

Därefter tänkte jag att jag skulle boka flygbiljett vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Efter ca 4 timmars försök konstaterade jag att inget av de indonesiska flygbolagen accepterar internationella visa- eller Mastercard som betalningsmedel, de måste vara utgivna i Indonesien eller ett fåtal andra länder men inte Sverige. Skit också!

Idag har jag således haft en prioritering och det har varit att ordna flygbiljett. Provade att ringa till ett par olika flygbolag men det gick inte att boka den vägen heller. Bestämde mig då för att helt enkelt ta mig till en resebyrå för att betala kontant. Pratade med husets ägare om vart jag kunde ordna detta, varpå hon ropade till sig sin chaufför som helt enkelt fick köra mig till närmsta resebyrå. På vespa. :) Vilket förstås var en smågalen men ändå rätt skön upplevelse. Hittills har jag lärt mig ett ord på bahasa, gila, vilket betyder just galen. :) Den första resebyrån vi kom till hade precis stängt när vi kom fram men vi letade vidare och fann så småningom en till som var öppen. Och det fanns dessutom ett fåtal biljetter kvar för utresa imorgon. Priset var inte det allra bästa men ändå rimligt, så jag bokade och beger mig imorgon bitti kl 10.35 lokal tid. :)

Kvällen har jag sedan spenderat med att läsa, packa ihop mina saker, ätit jättegod nudelsoppa, fotat, skrivit. När jag var ute på gården och fotade hörde jag plötsligt svenska från andra sidan poolen och det visade sig att min rumsgranne som satt och skypade var svensk. :) Hon läser på distans och tycker att studiemedlet räcker längre här än hemma och det har hon ju rätt i. :)

Sumatratigern, den uppstoppade versionen.

Jakarta

Jag har anlänt till Jakarta! Resan har gått rätt så bra, är det nåt jag är bra på så är det att fördriva tid på allmänna transportmedel. När jag satt mig tillrätta på planet från Frankfurt började jag läsa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson, boken var lovande men jag blev väldigt snabbt extremt törstig och väldigt trött. Försökte hålla ögonen öppna för att hinna få nåt att dricka innan jag slumrade till men till min fasa vaknade jag till just när personalen gick och samlade in använda muggar. Kände mig plötsligt ännu torrare i munnen och tänkte att nu är det bäst att hålla sig vaken så att jag inte missar även nästa servering. Det lyckades jag med och passade på att få tre glas vatten, ett glas juice och ett glas vin. Personalen trodde med säkerhet att jag var knepig. Och eftersom jag satt längst in vid fönstret oroade sig säkert mina medresenärer för hur ofta de skulle behöva resa sig och släppa iväg mig på toaletten under resans gång. Det behövde de dock bara göra en gång, och detta flera timmar senare, strax innan vi anlände Singapore.

Från Singapore skulle vi resa vidare med samma plan men alla var tvungna att gå av medan de tankade, fyllde på matförrådet och bytte personal. Inne i vänthallen fanns fyra datorer med gratis internet. Eftersom jag var tvungen att kolla upp adressen till mitt hotell ställde jag mig i kö för att kolla. Bredvid mig stod en otålig amerikan som lite halvstressat frågade killarna vid datorerna om de skulle kolla sin facebook länge till. Vi började prata och det visade sig att han investerat i nåt som hade med vrak i Indonesien att göra och nu skulle det överföras flera miljoner dollar till hans konto eftersom två vrak hade hittats och han ville kolla transaktionen.

Till vardags var han läkare med specialinriktning på metoder för att förhindra bröstcancer. Under de ca 2 minuter vi hann prata innan datorerna blev lediga hann han informera mig om att man aldrig ska färga håret mörkare eller använda anti-perspirant, att man ska äta mycket fibrer, omega3 och D-vitamin samt "Superfoods". Han talade sig dessutom varm för att sola naken, sova i totalt mörker och att undvika att bära BH. Just innan det var dags att gå ombord tryckte han ett visitkort i handen på mig och sa åt mig att kolla hemsidan för fler tips. När jag just hunnit sätta mig tillrätta på planet och återigen börjat läsa min bok kom han och satte sig bredvid mig och ville prata ännu mer om bröstcancerförebyggande metoder. Han visade mig hur man ska massera lymfkörtlarna för att göra sig av med upplagrade gifter i blodet och bad om min mailadress så att han kunde skicka mig en video som visar hur man ska göra det så att det blir gjort på rätt sätt. Han berättade också att den enda typen av preventivmedel som är ok ur bröstcancersynpunkt är avbrutet samlag. Ja, pratsam var han och även om samtalet till viss det var märkligt blev det en ganska lärorik flygtur. Dr. Charles Chase White hette han och har visst vunnit Hillary Clinton Award för sitt arbete. Hans catch phrase: "Lev som kvinnor på Samoa, inte som nunnor i ett kloster".

Väl framme i Jakarta fixade jag mitt visum, gick genom tullen och hämtade ut mitt bagage. Planet var ca 1 timme försenat så jag var lite orolig att jag inte skulle hitta den chaufför från hotellet som skulle hämta upp mig, det gjorde jag dock utan bekymmer och vi begav oss genom ganska tung och galen trafik mot hotellet. En halvtimme eller så senare kom vi fram och stället är lika fint som bilderna på hemsidan indikerar. Damen som äger stället ordande genast lite mat till mig och satt och pratade med mig under hela middagen. Hon var väldigt trevlig och jag förhörde mig lite om hennes liv och hur hon hamnat här. Hon bjöd på kakor och vin samt visade mig runt i huset och på gården. Huset är fantastiskt men den uppstoppade tigern från Sumatra är kanske inte min favoritinredningsdetalj. Hon berättade stolt att allt var äkta utom ögonen och tungan. Innan jag gick upp till rummet berättade hon att jag får äta frukost vilken tid jag vill imorgon bitti, inga tider att passa, bara att säga till vad jag vill ha och när så ordnar de det. Lyx!

Sumatran tiger, den icke-uppstoppade versionen.

På schemat för morgondagen står att träffa Elisabeth, vars hus jag ska bo i i Pontianak, skaffa mig ett indonesiskt mobilnr samt boka resa till Borneo. Jag har hört att Jakarta inte är världens mest spännande stad men nåt kul finns det säkert att se och göra så jag ska undersöka saken närmare och se vart det för mig.