Jag tänker. Finns jag?

Det här är i sanning en resa som sträcker sig längre än det förhållandevis ringa avståndet mellan Sverige och Borneo. En resa som skapar nya vägar inombords, i mig, genom mig, utifrån mig. För att kunna nå ny kunskap behöver vi medge vår okunnighet, för att kunna förstå måste vi först inse att det finns något som vi inte förstår, vilket inte alltid är lätt. Vår vana trogen tolkar vi världen och de intryck vi möter genom olika filter, alla har vi olika filter, alla är vi i olika grad medvetna om dem. Jag tänker ibland att jag ska försöka läsa av utan att tolka, utan att försöka förstå utifrån min egen begreppsvärld, ungefär som kameran som fotar i RAW-format. Men jag är ingen kamera, jag vet inte hur jag skulle kunna få min hjärna att endast ta in, utan att tolka, sortera, sätta saker i relation till varandra. Jag drar slutsatsen att det är en smått omöjlig sak att göra, åtminstone för en frisk hjärna, påverkad av, skapad av, influerad av varje händelse, varje intryck, varje liten rörelse under hela sin existens. Bara att förlika sig med att man är sin hjärna… bara det är faktiskt svårare än man tror! Inte minst i den ytliga värld vi lever, där fokus ligger på kroppen snarare än själen. Vad själen nu än är… Men allt jag uppfattar, om mig själv eller omvärlden, processas genom min hjärna, det är genom den jag uppfattar allt - synintryck, känslor, beröring - allt. Det är galet egentligen! För min egen del dras tankarna åt olika håll. Dels funderar jag på om det jag just nu upplever att jag sitter och tittar på genom mitt fönster verkligen finns där, att mannen som cyklar förbi verkligen är en man som cyklar förbi, att vattenglaset på bordet verkligen är ett glas med vatten på bordet. Blir en illusion mer sann för att den delas av fler? Kan vi överhuvudtaget veta något om världen, ens det minsta lilla? Och vad skulle det i sådana fall vara? Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Och om jag inte tänker, finns jag inte då? Jag är inget fan av Descartes, framför allt inte hans djursyn – enligt honom är djur mekaniska varelser som varken kan känna eller lida utan endast svara på stimuli, en djursyn som banade väg för grymma djurförsök i Frankrikes laboratorier. Om djur inte kunde uppleva smärta eller obehag var det ju inget som hindrade vetenskapsmännen från att spika fast dem i plankor för att vivisekera dem. Sidospår! Jag tänker, alltså finns jag. För Descartes var detta den mest grundläggande sanningen och kanske den enda man mad säkerhet kunde lita till. Det skulle vara magstarkt att försöka kullkasta Descartes mest kända filosofiska sats bara för att jag inte gillar karln… och även om jag inte nödvändigtvis håller med till fullo så förstår jag ju hans resonemang, vilket för oss tillbaka till vårt förhållande till våra hjärnor. Den slutsats jag drar av Descartes är att vi inte kan vara kameror, att vi inte har något råformat, om vi inte tänker, tolkar våra sinnesintryck, försöker förstå dem, sortera dem, sätta dem i relation till varandra, då förlorar vi vårt existensberättigande.

Men tänk, tänk om man kunde se, varsebli utan att filtrera, precis som råfomatet i kameran och tänk sen om man kunde välja genom vilket filter man ville förstå informationen. Tänk om jag helt sonika kunde säga att nu vill jag ta på mig dina glasögon för att se den här situationen ur ditt perspektiv, med precis samma filter som du har, sen kan du ta på dig mina glasögon för att förstå situationen utifrån mitt perspektiv. Kanske hade vi kunnat komma närmare varandra då, för är det inte så, att de flesta konflikter handlar om att vi helt enkelt inte förstår varandra?

För att återkoppla till uppsatsen och den egentliga anledningen till varför jag befinner mig på Borneo; inom vetenskaplig metod talas det om objektivitet och reflexivitet. Kortfattat kan man kanske säga att man bör försöka skala ner sina filter så långt det går men vara medveten om att det inte går helt och hållet, i vilket fall man bör redovisa vilka filter man anser sig ha och vilken världsbild som bygger upp ens perspektiv. Det var egentligen från denna korta tanke som den betydligt lägre texten växte fram… och visst hade den kunnat bli ännu längre, men eftersom jag just fick sms från Michele om att ses över en kaffe får jag lämna min filosofiska lilla utläggning tills vidare.