Bako

Det har varit en fin, spännande och intensiv vecka i Kuching och jag har hunnit med massor, både jobb och fritid. Det har varit oerhört skönt att kunna kommunicera på engelska, så jag har pratat nästintill oavbrutet sen jag kom hit, jag skämtar inte, oavbrutet... Man uppskattar även de små sakerna, som att kunna duscha i varmvatten och att gå på vanliga toaletter. Men mest är det nog kommunikationen som jag saknat. Under min andra dag här kom en man i personalen fram och sa att det just kommit en tjej till från Sverige. Jag var inte överexalterad, missförstå mig inte, men svenska människor träffar jag ju dagligen i mängder hemma. Senare på kvällen när jag satt och jobbade mig igenom mina ändlösa intervjuer kom en tjej, Lina, fram och satte sig bredvid mig och frågade om jag kom från Sverige, hon hade visst också blivit informerad om sammanträffandet av mannen i personalen. Och det visade sig att vi hade mycket gemensamt, läskigt mycket. Samma kväll träffade jag även Mike, en amerikansk kille som också bor på hostlet och som rest runt i närmare 2 år nu. Jag har hängt ihop med dessa två mest hela veckan, fantastiska människor!

Lina och jag bestämde oss för att ge oss på en spännande tur i Bako nationalpark i fredags, en heldags trekkande i varierande vegetation. På vägen dit träffade vi ytterligare några personer som vi slog oss ihop med. Morgonen började med att tjuvaktiga små makaker försökte stjäla vår matsäck men jag försvarade den tappert trots att jag blev attackerad från flera håll.

Strax därefter gav vi oss iväg längre in i skogen där vi träffade på lite olika djur, bl.a. ormar och vildgrisar men den stora behållningen från turen var ändå det varierande landskapet. Och jag kan ju säga att det var sjukt skönt att komma fram till ett svalkande vattenfall efter fem timmars promenad i tryckande
hetta och få svalka sig lite innan det var dags att vandra tillbaka.


Lite roligt var det när Ingela (ja, ännu en svensk befann sig i Borneos djungel!) råkade trampa igenom en bro och fastnade i den. Att hon fastnade var ju tur i oturen för hade hon åkt igenom hade hon nog slagit sig fördärvad, jag lyckades dock bryta loss fler plankor så att hon kunde hiva sig upp igen... Det kanske är en sån där grej där man måste ha varit där för att förstå hur kul det var men kul var det, jag svär!

Nu är det söndag natt här och både Lina och Mike har åkt till flygplatsen, båda flyger till Kota Kinabalu imorgon bitti. Jag ska sova, har mer att skriva om men får göra det imorgon, måste nämligen försöka komma upp i tid för att gå till banken eftersom bankomaten käkade upp mitt kort häromdan, ska se om jag kan få det tillbaka... fingers crossed! Lägger upp lite bilder från nationalparken i alla fall.

Vipersnake

Världen genom mina ögon

Ingela, Benni & Lina vid vattenfallet