I Malaysia igen

Familjen Marbun

Sitter på flygplatsen i Kuching och väntar på att checka in för att ta mig till Kota Kinabalu. Den sista kvällen jag spenderade i Betenung var tårdrypande. Lilla Kaina bara grät och var jätteledsen för att jag skulle åka, och jag var också ledsen förstås, jag är ju typ världens blödigaste människa när det kommer till avsked så att omge mig med andra människor som också har det sinneslaget var svårt. Det var en fin sista kväll även om det liksom låg ett lite småsorgligt täcke över hela situationen. Hela familjen var samlad, vi åt fantastiskt god mat – ris med torkade bambuskott och en gryta gjord på bananblomma. Jättegott! Jag fick en slipad sten i present, vet inte riktigt vad det är för en sten men den är väldigt fin och jag ska försöka göra något slags smycke av den sen. Det blev aldrig någon massage för massören kunde inte komma, istället satt vi på golvet och pratade, utbytte historier. Kaina, som var mest ledsen låg hopkurad på golvet intill Mrs Marbun och småsneglade på mig lite i smyg ända tills hon somnade. Själv fick jag med jämna mellanrum försöka pressa tillbaka en och annan tår. Till slut kom chauffören och hämtade oss, vi skulle sova hemma hos honom eftersom vi var tvungna att ge oss av tidigt på morgonen, runt kl 4, för att hinna med båten som skulle gå kl 8. Att åka bil hela vägen till Pontianak var omöjligt på grund av väglaget som nu var väldigt dåligt efter regnet häromdagen. Väglaget var ju ganska dåligt redan innan dess…

Himmel & hav

Den 24e blev det således uppstigning strax efter kl 3. Försökte sova lite i bilen men vägen var så dålig att jag bara studsade runt och slog i huvudet i bildörren hela tiden så någon direkt sömn blev det inte tal om. Hann precis i tid till båten som skulle ta oss till Pontianak, det var en mindre s.k. speedboat med ca 10 passagerare. Vädret var fantastiskt och vattnet lugnt och stilla så på bara drygt 4 timmar var vi framme i Pontianak. Jag spenderade större delen av resan med att lyssna på musik. Nån sömn var det förstås inte tal om här heller  eftersom hastigheten gjorde att det var ganska blåsigt… När vi väl kommit i land och jag installerat mig på hostlet, lämnat in min tvätt och handlat lite mat kurade jag dock ihop mig och tänkte att jag skulle få lite sömn, lyckades dock inte somna förrän vid niotiden på kvällen men ack så skönt jag sov sen, ända tills kl 7 följande morgon.

Planen var att fredagen skulle spenderas med att göra intervjuer med NGO’s och sen ta bussen till Kuching på kvällen. Mötte upp Sam och Boris strax efter kl 9 och begav mig till DED’s (Deutsche Entwicklungsdienst) kontor där jag mötte en trevlig schweizare och dennes assistent. Samtalet var givande även om det visade sig att de inte jobbade jättemycket med saker rörande palmoljeplantager eller informationsspridning i den bemärkelsen som är intressant för min uppsats, fick dock en del tips på bra artiklar i ämnet samt en god inblick i DED’s arbete. Efter WWF var det meningen att vi äntligen skulle träffa direktören för Walhi (miljöförbundet jordens vänner), som jag försökt få en intervju med i över en månad nu. När vi väl kom till kontoret visade det sig dock att han hade blivit tvungen att ge sig av till Ketapang… så någon intervju med honom blev det inte tyvärr. Tog en paus och en kopp kaffe medan Sam åkte iväg för att skjutsa hem sin fru. 

När Sam kom tillbaka tog jag avsked av Boris och begav mig tillsammans med Sam till WWF’s kontor för en intervju. Deras palmoljeexpert var dock ute på lunch, så vi bestämde oss också för att ta lunch och återkomma en stund senare. Han var fortfarande borta när vi kom tillbaka så jag passade istället på att prata med de andra som var där. Det visade sig att en tysk tjej också befann sig där för en fältstudie och hon skulle åka därifrån dagen efter så ikväll skulle det bli avskedsfest på kontoret. Jag och Sam blev inbjudna att delta så jag bestämde mig för att rucka på min plan att åka på kvällen och skjuta på det tills nästa dag eftersom jag egentligen inte hade nån tid att passa förrän söndag kl 13:40 då mitt plan från Kuching skulle avgå. Dock löste det sig så pass fint att jag även blev erbjuden skjuts följande morgon med en person från en annan organisation som också befann sig där. Jag gjorde mina intervjuer, både med WWF och med WRI och begav mig sedan hemåt för att packa, duscha och göra mig klar för kvällen.

Ett par timmar senare, när såväl packning som duschning var avklarad, kom wwf-folket och hämtade mig. Äntligen fick jag anledning att ha på mig den här lite finare skjortan jag har med mig ifall det skulle dyka upp nåt festligt tillfälle! Vi blev ca 8-9 personer och stannade först nere vid kanalen för att äta, samma ställe som jag åt på den första kvällen jag kom till Ponti, roligt sammanträffande. Efter maten begav vi oss till wwf-kontoret där det bjöds på drinkar, färskpressad juice och tilltugg. Vi spelade gitarr, sjöng och hade det allmänt mysigt hela kvällen. En mycket bra sista kväll i Ponti, även om själva avskedsfesten egentligen inte var för mig J

Också ett sätt att ta sig vägen fram

När jag kom hem från festen strax efter kl 1 var jag för uppe i varv för att kunna sova. Uppdaterade istället bloggen och fixade med bildöverföring från kameran och liknande. Somnade mellan 3 och 4, uppstigning kl 6.30. Upp och iväg kl 7. Bilfärden till gränsen gick smidigt och jag hade många intressanta samtal med Rauf, en av killarna som jag intervjuat dagen innan. Var framme vid gränskontrollen i Entikong kl 15 lokal tid (+1 timme jämfört med Indonesien), gled igenom kontrollerna utan att någon ens sneglade på mitt bagage, det låg ju kvar i bilen. Annorlunda var det när jag åkte på andra hållet sist, då ville de t.o.m. gå igenom min smutstvätt… Bjöd Rauf och chauffören på lunch innan vi skildes åt vis busstationen från vilken jag skulle ta mig mot Kuching. De andra skulle vidare inåt landet och sen tillbaka över den indonesiska gränsen igen för fältarbete...

Väntade på stationen i ca en halvtimme innan bussen kom, gick sedan och satte mig på min plats och somnade ganska omgående. Vaknade med ett ryck ungefär en timme senare när bussen just skulle svänga in på stationen i Kuching. Tog en taxi till Singghasana Lodge, samma hostel som jag bodde på sist. Blev varmt välkomnad av personalen som verkade glada över att se mig igen. Hade tänkt att kanske ta mig en promenad längs vattnet, det är ju en fin promenadsträcka, men det regnade oavbrutet så jag blev kvar på hostlet hela kvällen och lika bra var nog det för jag var trött… Två personer till bodde i rummet och jag vet inte vem av dem som slog på ac:n på låg temp och hög fläkthastighet men behagligt var det i vilket fall inte. Jag gillade inte heller det faktum att de lämnade lamporna tända under natten… men men, så kan det vara. Jag var ändå så trött så jag sov som en ängel i vilket fall.

Imorse regnade det ännu mer. Jag satt i frukostrummet på översta våningen och tittade ut över väggen av vatten som dånade mot taket., mysigt! Det är helt öppet rakt ut med en fantastisk panoramautsikt där uppe så jag satt en god stund och bara tittade. Insåg dock att det inte skulle bli någon promenad idag heller så jag bestämde mig för att försöka läsa en stund och sen duscha och bege mig till flygplatsen. Hann dessutom få iväg ett mail till palmoljeföretaget… hoppas nu att de svarar och att jag får intervjua dem! Snodde, eller… lånade lite olovligt är kanske en mer korrekt term, en handduk vid receptionen och tog en lång och varm (!) dusch, skönt. Ville ju inte blöta ner min egen handduk just som jag skulle bege mig igen, den skulle ju inte hinna torka. Bytte några ord med Dominique på balkongen och berättade lite om vad jag gjort sen sist och vad som väntar härnäst. Tog sen mitt pick och pack och checkade ut. Dominique ringde en taxi åt mig, han är en klippa!

Och nu... nu sitter jag på flygplatsen och väntar fortfarande på mitt plan som är försenat. Senaste beskedet är att det ska avgå kl 1515, dvs om ungefär en timme. Och mitt batteri på datorn håller på att dö, trist.

Sammanfattning av de senaste dagarnas aktiviteter

Är tillbaka i Pontianak men har haft fullt upp sen jag kom och åker igen om bara några timmar... ska dock ge en sammanfattning av fälttur nummer 2; 

15/2

Lämnade Ponti vid kl 8 på morgonen, utcheckningen var dock en aning förvirrad pga språksvårigheterna så i virrvarret glömde jag att lämna ifrån mig nyckeln… tursamt nog kom jag på det endast ett par minuter efter att vi lämnat hostlet och vi kunde vända tillbaka och lämna dem. Tur det!

Dragkamp?

Jag tyckte att vägen var dålig sist jag åkte sträckan Ketapang-Pontianak. Så fel jag hade! Nu vet jag hur vägen ser ut när den är dålig och varför folk ständigt pratar om väglaget…  På ett ställe, där 3 lastbilar och 2 personbilar redan kört fast rejält blev vi stående i över en timme innan vi lyckades slira oss genom leran med lite draghjälp från lastbilarna. Absurt är ordet… och på något vis känner jag mig en aning mer förlåtande gentemot både Skånetrafiken, SJ och Trafikverket.

Några liknande lerturer och en punktering senare kom vi fram till Mr Marbun och det var ett kärt återseende! De hade gjort i ordning ett rum till mig, vi fick i oss lite mat och jag fick också tillfälle att dela ut några presenter jag skaffat – cigarrer till Mr Marbun, scarf till Mrs Marbun, Alkemisten till Ahdi och stora fotoutskifter på Erika och Kaina. De blev väldigt glada så de var festligt! 

16/2

Bambuskott

En långsam dag, mycket väntan. Har läst och skrivit, funderat lite mer över de sista detaljerna i upplägget. Jag, Sam, Ahdi och Yona tog en tur till skogen och samlade in bambuskott. Det var första gången jag såg hur bambuskotten växer och hur de samlas in och rensas. Jag lärde mig också, den hårda vägen, att om man gör fel så får man på sig små svarta taggar som sticks och kliar, strax därefter lärde jag mig att om man gnuggar handen mot håret så lossnar dessa taggar och stickningarna försvinner. Det var varmt och kvavt i skogen men det var skönt att uppehålla sig där. Jag hörde makaker på avstånd och Sam fick syn på hornbills som jag dessvärre inte såg. Jag hoppas på tur en annan gång.

Gick över till Mr Marbuns granne som är sub-district officer och frågade om råd gällande vilka byar som kan vara värda att besöka. Han var väldigt hjälpsam och kunnig och gav mig bra vägledning. Jag ska kanske prata med honom igen medan jag är här, göra en mer formell intervju.

17/2

Hade världens knäppaste dröm men vaknade strax innan 7 oförmögen att somna om så jag fick aldrig reda på slutet, hoppas på fortsättning inatt J Anledningen till mitt ganska abrupta uppvaknande var en kackerlacka som hamnat på rygg alldeles bredvid min madrass och där låg den och sprattlade, försökte komma på rätt håll, det lilla läte den gav ifrån sig var det som väckte mig. Jag kan vara löjligt lättväckt av mig ibland. Sam sov fortfarande när jag gick upp och resten av huset var tomt. Ahdi och Yona hade gett sig iväg för att ta bussen till Ketapang där de ska delta i en kurs för att tillstånd att ingå äktenskap... Mr och Mrs Marbun var ute på i skogen och samlade in gummi. Jag var således relativt ensam i huset och satte mig för att läsa min bok om Etnografiskt fältarbete. Jag har läst den innan, men med ny erfarenhet följer en annan förförståelse och en annan förståelse för och tolkning av texten. Efter ungefär en timmes läsning blev jag trött och lade mig för att vila en stund till. Vaknade kl 9 av nya ljud, denna gång inte en kackerlacka, utan Mr Marbun som kommit hem från skogen. Sam sov dock fortfarande. Jag satte mig återigen för att läsa när Ahdi och Yona kom tillbaka på moped. Det visade sig att bussen inte går varje dag och att de väntat i 4 timmar förgäves, imorgon bör de dock kunna komma iväg…

Fick i oss lite frukost – ris och bambuskott med soja, läste en stund till i väntan på att vi skulle få låna en extra moped för att kunna ta oss den långa vägen fram. Tankade sedan 2 liter i varje ojek och begav oss mot Nanga Tayap, centralbyn i sub-distriktet. Det första besöket var hemma hos en bekant till Mr Marbun, en man som tidigare varit involverad i illegal logging, en av ”the public figures” i byn, en sån som andra lyssnar till och vänder sig till för råd.

Intervju nummer 2 hos sub-village chief i en annan delby, väldigt charmig kille med två assöta kids på 3 resp. 4 år. Under tiden jag intervjuade passade Mr Marbun på att skaffa sig lite arrak och bonda med grannen som visade sig vara släkt med Mrs Marbun. Därefter var tanken att vi skulle intervjua byledaren men han var upptagen och bad oss återkomma nästa dag. Eftersom vi alla var ganska utmattade efter mopedåkandet på de dammiga vägarna bestämde vi oss för att kalla det en dag och begav oss hemåt igen.

Erika & Kaina

På kvällen kom Erika och hennes syster förbi. Eftersom jag har ett starkt behov av att vara omtyckt av barn och vi fick en rough start eftersom de trodde att jag var ett spöke, så har jag liksom försökt att vinna över dem, men det är svårt eftersom vi inte talar samma språk, bokstavligt talat. Språket är nyckeln till så jäkla mycket! Hur som helst så tänkte jag att vi skulle kunna kommunicera via bilder i alla fall, så jag rotade fram alla bilder jag hade på orangutaner, näsapor och ormar sen jag var i Kuching. Det funkade, de älskade det!!! Så jag rotade fram ännu mer bilder på alla möjliga slags djur och annat som jag tänkte att de skulle kunna tycka var spännande. De vågade sitta bredvid mig och de är båda dönyfikna, det märks. Jag är bara lite ledsen över att jag inte kan kommunicera mer med dem.

Senare på kvällen varvade jag läsning med att umgås med Mr Marbun, Ahdi och Sam. Jag bjöd på det risbrännvin jag själv fick från Mike i Kuching och spelade upp musik från min dator. Jag försökte även ganska framgångsrikt att läsa en metodbok.

18/2          

Uppstigning kl 6:30. Lättväckt men påtagligt trött. Varför har jag så ofta huvudvärk när jag vaknar på morgonen??? Gick i alla fall upp för att få i mig lite frukost innan det var dags att ge sig av för dagen. Erika och hennes syster var där och de följde efter mig som en liten svans vart jag än gick. Sjukt gulliga de där kidsen alltså! Efter den sedvanliga risfrukosten begav vi oss iväg. Just denna dag enbart jag och Sam eftersom Mr och Mrs Marbun ansvarar för att ordna mat till en bröllopsfest som ska äga rum här i byn imorgon kväll. Efter tankning tog vi rygg på Mr Marbuns granne som jobbar precis i närheten av bykontoret. Utanför hans kontor hittade jag Putri Malu (Shy Princess), den växt som fascinerade mig och Karo på Tioman, som viker ihop sig vid beröring. Den är cool, jag gillar den!

Intervjun med village chief gick väldigt bra och efter den intervjun begav vi oss mot katolska kyrkan där vi intervjuade prästen, även det en väldigt bra intervju! Sedan lunch och ett besök i den lilla bybutiken där den dövstumma killen som jag träffade på restaurangen igår jobbar. Han verkade gilla mitt hår lika mycket idag som igår. J Jag köpte mig en deo eftersom jag liksom tycker att jag svettas som om jag vore i klimakteriet… vilket jag säkert kommer att göra ändå, men ja. Deo blev det i alla fall. Samt kall dryck som heter typ Svett (ni ser temat va…)… jag tror att den innehåller lite salt för att binda vätska.

Hade en del metodologiska avvägningar gällande näsa intervju, har nämligen bestämt mig för att försöka få till stånd en intervju med palmoljeföretaget men bestämde mig till slut för att vänta med den intervjun tills på tisdag eller onsdag ifall det skulle uppstå komplikationer som omöjliggör fortsatt arbete här…

Färdas man på dammiga vägar får man se ut som en
gansta' och ha munskydd

Återigen kallade vi det för en dag och begav oss hemåt för att avnjuta vår kalla dryck. Nånstans längs vägen råkade Sam dock tappa ut våra burkar så vi fick bege oss till en liten butik i Betenung när vi kom fram. Förutom läsk köpte jag även en lite flaska whiskey. Det är första gången jag sett whiskey eller starksprit säljas i butik här. Det visade sig iofs att whiskeyn innehöll 15 % alkohol och knappast kan klassas som whiskey egentligen men så fick det bli i alla fall. Köpte även en duschcreme för att köpet skulle passa in på dagens svett- och hygientema. Och även för att min tvål håller på att ta slut. Vi åkte tillbaka till den stora bron några meter bort där vi avnjöt vår nyinförskaffade kalla läsk och därefter åkte vi hem. Läste, slappade, pratade, duschade, skrev. Hade en ganska lång metoddiskussion med Sam.

Just nu har himlen öppnat sig igen. Jag ligger på min madrass på golvet under mitt moskitonät och det regnar in lite. Jag har dragit ett tygstycke över mig för att skydda datorn… men jag ska sluta nu och se om det finns någon spann jag kan sätta in så att det inte blir alltför blött på golvet…

19/2

Ok, det var ju ingen liten skur igår och innan jag ens hann stänga ner datorn upptäckte jag att det regnade in ganska duktigt. Smög ut i köket och hämtade kastruller och spannar, försökte vrida madrassen så att det inte skulle komma regn på den. Lade min regnponcho över moskitonätet vilket hjälpte en aning för stunden men efter ett tag började det ju sila ner för den också. Blev orolig över att få regn på datorn och kameran och bestämde mig för att regnponchon förmodligen skulle göra större nytta över mina grejer än över mig. Insåg dock att jag inte skulle kunna sova i allt detta regn och flyttade således ut mig och madrass på vardagsrumsgolvet där det förvisso förelåg större risk för myggbett och andra insektsbett pga avsaknaden av moskitonät men så fick det bli. Somnade sedan till ljudet av det hårda regnet som piskade huset samt alla grenar som ramlade ner på plåttaket.

Vaknade kl 5, ganska utvilad, men bestämde mig för att somna om, finns ju inte så mycket att göra kl 5 på morgonen när alla andra sover. Vaknade igen kl 7, alldeles i lagom tid för att kunna komma iväg till Batu Mas vid kl 8 som bestämt. Intog frukost och inväntade Mr Marbun för avfärd. Han dröjde dock. Efter ungefär en timme ringde han och sa att det skulle bli svårt att ta sig på grund av gårdagens skyfall, väglaget var dåligt och slirigt. Vi fick vänta tills solen kommit fram och torkat upp vägen. Vi väntade således. Och jag läste. Ytterligare nån timme senare meddelade ringde telefonen igen, det skulle inte gå att ta sig till Batu Mas alls idag!

Fick tänka om lite och planera utifrån de premisserna. Eftersom vi inte kan ge oss av till de andra byarna där vi ska övernatta idag - vi har ju lovat att delta i bröllopsfesten - så hade jag inte så många vettiga alternativ. Idag fick således bli en pausdag, vilket förvisso känns lite som waste of time men ibland är det så, man kan inte styra över allt, särskilt inte vädret. Efter att det blev bestämt att vi skulle ha en pausdag fick jag plötsligt känslan av att det var en slö ledig sommardag utan särskilda planer. Hade jag varit hemma skulle jag ha packat en liten matsäck och begett mig till en sjö. Alternativt spelat kort, typ vändtia, och druckit kaffe. Sådär avslappnat och otvunget som det liksom bara kan bli ibland. Men här fanns varken nån sjö eller en kortlek så jag fick hitta på annat. Sam föreslog poker på datorn, det tyckte jag lät bra så efter en stund satt vi med varsin dator och spelade poker. Socialt minsann. Sam somnade dock strax därefter så jag fick spela poker själv. Efter en stund tröttnade jag dock, trots att det gick bra, och bestämde mig för att fortsätta läsa min bok om kvalitativa intervjuer. Sen somnade jag också…

På eftermiddagen besökte vi bröllopet, jag fick förstås allas blickar på mig hela tiden och det känns lite konstigt att liksom stjäla uppmärksamhet från brudparet på deras stora dag… vi stannade dock inte så länge. Gick hem och skrev lite, läste… och sen gick vi tillbaka igen på kvällen. Det verkar urtrist att gifta sig här faktiskt. Som bröllopspar sitter man stilla på en stol hela dagen och försöket att se vacker ut… med massa kläder i denna värmen... Men i övrigt var det förstås en festlig tillställning och maten var alldeles superb.

20/2

Dagen då det ska bära av på road trip till Lembah Hijau 2 och Semblanga’an. Men inte riktigt som planerat, vädret tvingar mig återigen att rucka på planerna att ge mig av kl 8. Nu är klockan närmare 10 och regnet börjar avta men vi bör nog avvakta tills framåt 12 innan vi kan ge oss av så att vägarna hinner torka upp lite. Så kan det bli och det är frustrerande men det är bara att bita i det.

Senare…

Vi begav oss så småningom och fick idag till tre intervjuer i LH2, en by som till väldigt stor del konverterat till palmplantager. Därifrån åkte vi vidare mot Semblanga’an där vi tänkt sova. Efter en lång färd på dåliga vägar kom vi så småningom fram och knackade på hos byledaren som välkomnade oss i sitt hem och ordnade med såväl mat som sängplatser åt oss. Min rygg och rumpa värkte efter färden så det var skönt att bara få slappna av.

21/2

Frukost på verandan

Vaknade tidigt, vid 5, men visste inte riktigt vad jag skulle göra innan Sam vaknat så jag låg kvar till kl 7 och fick en skön sovmorgon. Därefter frukost på verandan med Sam och Mr Marbun. För dagens första intervju träffade jag en äldre man som enligt byledaren skulle veta mycket om palmolja. Han var gullig och hade två vänner med sig under intervjun, som var lika fina de. Det är oortodoxt att ha intervjuer med åskådare men det har visat sig vara svårt att få one-on-one intervjuer. Dels blir det alltid en uppslutning runt den som ska intervjuas, folk vill se och höra vad som händer, det är ju trots allt, allt annat än vanligt att en utlänning kommer dit och genomför intervjuer… I början var jag alltid noga med att rensa rummet innan intervjun men efterhand har jag lättat upp med det av två anledningar, dels för att intervjun genomförs i någons hem, där det oftast bor mer än en person, jag kan inte kräva att andra inte ska få vistas i sina hem under tiden för intervjun. För det andra har jag anat en misstro i samband med att jag ber övriga lämna rummet och jag tror att det påverkar intervjusituationen mer än om andra människor finns i rummet. Det är en avvägning… Hur som helst så är jag i sådana fall tydlig med att berätta att detta är en intervju, inte en öppen diskussion och att jag just nu bara är intresserad av intervjupersonens perspektiv. Om andra vill diskutera så ber jag dem att spara det tills efter intervjun. Det har funkat rätt hyfsat, jag har inte uppfattat det som att andra personers närvaro har hämmat intervjupersonen, faktiskt snarare tvärtom. Under just denna intervju var proceduren inledningsvis likadan och de andra gubbarna satt snällt bredvid och lyssnade utan att kommentera eller blanda sig i. Efter en stund dök det dock upp ytterligare en person i rummet, som inte varit närvarande under den inledande informationen och han beblandade sig en del. Jag övervägde att säga åt honom men insåg samtidigt att han hade mycket vettigt att komma med och bestämde mig för att på något sätt försöka samköra de båda informanterna. Det var ett ganska bra beslut för den andra personen visade sig ha varit ansvarig för public relations för palmoljeföretaget och hade mycket användbar information. Han frågade också om vi senare under dagen ville besöka kontoret och tala med den person som nu jobbar som koordinator för PR-avdelningen! Vilket jag förstås var peppad på…

Intervju nummer 2 för dagen blev med byledaren som vi bodde hos, därefter lunch och avfärd mot palmoljeföretagets kontor! Färden gick genom ändlösa rader av palm, rad efter rad efter rad… När vi så småningom kom fram till kontoret var jag rädd att vi skulle bli stoppade i säkerhetskontrollen, men eftersom vi dels kom i sällskap med en tidigare anställd, dels att jag kände säkerhetsvakten från en tidigare intervju (!) så blev vi insläppta. Väl inne fick vi först prata med en på PR-avdelningen, som dock inte kunde uttala sig om någonting alls innan han pratat med sin chef. Han ringde chefen som strax därefter var på plats. Inte heller denne kunde uttala sig om något utan ett officiellt tillstånd från huvudkontoret och att få ett sådant tillstånd skulle inte gå på en dag så det blev ingen intervju med företaget. Dock är det ju intressant bara att se att det är väldigt svårt att få tillgång till information inom företaget… Ska försöka få till en intervju med huvudkontoret i Jakarta istället.

Hemma blev det en lugn kväll. Jag, Erika och Kaina försöker liksom ömsesidigt att komma lite närmare varandra. Jag visade dem lite bilder i min dator och de var överväldigade. J Sen fick de titta på Trolltyg i tomteskogen och därefter Oceans. De älskade det! Det händer ju rätt sällan att de ser någon slags barnfilm så även om de inte kunde ta till sig språket så var de rätt nöjda ändå.

22/2

Dålig väg...

Idag tog vi oss till Batu Mas, den by som skulle vara svår att nå på grund av väglaget. Jag förstår varför vi inte kunde åka dagen efter skyfallet… det var snudd på att det inte gick att ta sig fram idag heller. Men fram kom vi i alla fall så småningom och jag gjorde två intervjuer. En med en f.d. byledare och en med en gummibonde som tidigare arbetat på palmplantage. Båda intervjuerna var bra och kändes relativt heltäckande så det fick räcka så. Jag hade tänkt intervjua såväl nuvarande byledare som bysekreteraren men de var båda bortresta. Man kan som sagt inte styra över allt… Man hade förstås kunnat ringa i förväg och boka en tid men det stämmer liksom inte överens med kulturen här. Man åker till en by, frågar var personen man vill träffa bor, åker hem till denne och knackar på. Än så länge har jag aldrig varit med om att folk inte har tagit sig tid för att genomföra en intervju när jag dykt upp oannonserad, vilket är ganska makabert. Hemma hos en av informanterna fanns en 16 månader gammal pojke som tittade storögt på mig, han såg liksom vilsen, förvånad, rädd och nyfiken ut, allt på samma gång. När hans farfar sa att han nog ville röra vid min hand sträckte jag fram den till honom, varvid han tog tag i den, snabbt förde den till sin mun och kysste den. Mitt hjärta brast en aning.

Det bjöds på arrak minsann.

Efter Batu Mas begav vi oss återigen till Nanga Tayap och talade med personen som varit byledare 2004-2010, den period då palmplantagerna anlades i byn. Jag hade trott att han skulle ha massor att säga men han verkade i sanning väldigt oinformerad. Eftersom han verkade negativt inställd till palmoljeindustrin har företagen som det verkar gått förbi honom och bearbetat ledarna för delbyarna istället. Han berättade också om något som inte kan tolkas på så många andra sätt än som mutor. Efter intervjun bad han mig att följa med till hans plantage, vilken han verkade väldigt stolt över och jag tackade ja. På plantagen hade han mängder av plantor samt gummiträd, durian, medicinträd, en fiskpool, pinang och framför allt en speciell sorts träd som infekteras för att få ett särskilt utseende och särskilda egenskaper, träet används bl.a. inom aromaterapi. Efter plantagebesöket blev det ett snabbt stopp i Nanga Tayap för att köpa en laddare till Sams mobil, där blev vi minsann bjudna på arrak också!

Hemma blev det en ganska lugn kväll. Fortsatte att titta på Oceans med Erika som satt som klistrad. Även de andra i huset var engagerade, det var fint! 

23/2

Idag är sista dagen i Betenung och jag är färdig med intervjuerna här, idag blir således en lugn dag. Jag har ont i kroppen efter de långa färderna på dåliga vägar de sista dagarna, har tänkt få mig lite massage och tänkte i samma veva se till så att alla andra som vill också får massage, det kostar bara 17 kr för en helkroppsmassage så det kan jag gott bjuda på… :)

Återkommer med upplösningen på fältturen senare, förhoppningsvis imorgon...

Back to work!

Så har det blivit dags att åka ut till byarna och återuppta arbetet igen, sweet! Efter visst övervägande har jag bestämt mig för att hålla mig inom samma geografiska region som i de tidigare intervjuerna, det känns som att det blir bättre för själva uppsatsen. Det bär alltså av till Ketapang imorgon bitti och jag ser fram emot att återse Mr Marbun och hans familj!

Om någon behöver få tag i mig den närmsta tiden så är det min indonesiska mobil (+62 821 1068 5055) som gäller men jag uppskattar även att ha mail att läsa när jag är tillbaka i civilisationen om någon skulle känna för att skriva en rad eller två :) 

Tillbaka till civilisationen, det bör jag vara nån gång runt den 25:e! Hörs!

Jag tänker. Finns jag?

Det här är i sanning en resa som sträcker sig längre än det förhållandevis ringa avståndet mellan Sverige och Borneo. En resa som skapar nya vägar inombords, i mig, genom mig, utifrån mig. För att kunna nå ny kunskap behöver vi medge vår okunnighet, för att kunna förstå måste vi först inse att det finns något som vi inte förstår, vilket inte alltid är lätt. Vår vana trogen tolkar vi världen och de intryck vi möter genom olika filter, alla har vi olika filter, alla är vi i olika grad medvetna om dem. Jag tänker ibland att jag ska försöka läsa av utan att tolka, utan att försöka förstå utifrån min egen begreppsvärld, ungefär som kameran som fotar i RAW-format. Men jag är ingen kamera, jag vet inte hur jag skulle kunna få min hjärna att endast ta in, utan att tolka, sortera, sätta saker i relation till varandra. Jag drar slutsatsen att det är en smått omöjlig sak att göra, åtminstone för en frisk hjärna, påverkad av, skapad av, influerad av varje händelse, varje intryck, varje liten rörelse under hela sin existens. Bara att förlika sig med att man är sin hjärna… bara det är faktiskt svårare än man tror! Inte minst i den ytliga värld vi lever, där fokus ligger på kroppen snarare än själen. Vad själen nu än är… Men allt jag uppfattar, om mig själv eller omvärlden, processas genom min hjärna, det är genom den jag uppfattar allt - synintryck, känslor, beröring - allt. Det är galet egentligen! För min egen del dras tankarna åt olika håll. Dels funderar jag på om det jag just nu upplever att jag sitter och tittar på genom mitt fönster verkligen finns där, att mannen som cyklar förbi verkligen är en man som cyklar förbi, att vattenglaset på bordet verkligen är ett glas med vatten på bordet. Blir en illusion mer sann för att den delas av fler? Kan vi överhuvudtaget veta något om världen, ens det minsta lilla? Och vad skulle det i sådana fall vara? Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Och om jag inte tänker, finns jag inte då? Jag är inget fan av Descartes, framför allt inte hans djursyn – enligt honom är djur mekaniska varelser som varken kan känna eller lida utan endast svara på stimuli, en djursyn som banade väg för grymma djurförsök i Frankrikes laboratorier. Om djur inte kunde uppleva smärta eller obehag var det ju inget som hindrade vetenskapsmännen från att spika fast dem i plankor för att vivisekera dem. Sidospår! Jag tänker, alltså finns jag. För Descartes var detta den mest grundläggande sanningen och kanske den enda man mad säkerhet kunde lita till. Det skulle vara magstarkt att försöka kullkasta Descartes mest kända filosofiska sats bara för att jag inte gillar karln… och även om jag inte nödvändigtvis håller med till fullo så förstår jag ju hans resonemang, vilket för oss tillbaka till vårt förhållande till våra hjärnor. Den slutsats jag drar av Descartes är att vi inte kan vara kameror, att vi inte har något råformat, om vi inte tänker, tolkar våra sinnesintryck, försöker förstå dem, sortera dem, sätta dem i relation till varandra, då förlorar vi vårt existensberättigande.

Men tänk, tänk om man kunde se, varsebli utan att filtrera, precis som råfomatet i kameran och tänk sen om man kunde välja genom vilket filter man ville förstå informationen. Tänk om jag helt sonika kunde säga att nu vill jag ta på mig dina glasögon för att se den här situationen ur ditt perspektiv, med precis samma filter som du har, sen kan du ta på dig mina glasögon för att förstå situationen utifrån mitt perspektiv. Kanske hade vi kunnat komma närmare varandra då, för är det inte så, att de flesta konflikter handlar om att vi helt enkelt inte förstår varandra?

För att återkoppla till uppsatsen och den egentliga anledningen till varför jag befinner mig på Borneo; inom vetenskaplig metod talas det om objektivitet och reflexivitet. Kortfattat kan man kanske säga att man bör försöka skala ner sina filter så långt det går men vara medveten om att det inte går helt och hållet, i vilket fall man bör redovisa vilka filter man anser sig ha och vilken världsbild som bygger upp ens perspektiv. Det var egentligen från denna korta tanke som den betydligt lägre texten växte fram… och visst hade den kunnat bli ännu längre, men eftersom jag just fick sms från Michele om att ses över en kaffe får jag lämna min filosofiska lilla utläggning tills vidare. 

It's raining rain... hallelujah!

Ja, då var jag tillbaka i Pontianak igen. Just för närvarande sitter jag och betraktar regnet som står som spön i backen utanför mitt fönster. Jag gillar när det regnar, det är som att allt stannar upp, trafiken och alla dess ljud minskar, strömmen bryts till och från, människor stannar där de befinner sig. Det går liksom inte att göra nåt annat, det är inga halvmesyrer här, himlen öppnar sig verkligen... För min egen del var det lite tråkigt att himlen valde att öppna sig just som jag tänkte gå och få i mig lite mat... men jag antar att det är bättre att vara isolerad på mitt rum under regnskuren än att bli isolerad på nåt litet restauranghak under oviss tid, här kan jag ju i alla fall, läsa, skriva och uppdatera blogg.

De sista dagarna i Kuching var bra, även fast det kändes lite märkligt att plötsligt vara på egen hand igen när Lina och Mike åkt. Jag passade på att jobba lite, transkribera intervjuer. Tröttsamt arbete det där... tröttsamt som i att man verkligen blir trött av det, jag somnade flera gånger. Jag passade även på att ta en stadstur i den enda riktning jag inte gått på så mycket tidigare, typ östra sidan av stan måste det väl bli... det visade sig i alla fall ligga massa småbutiker här och massa frukt- och grönsaksstånd, vilket var intressant att se eftersom vi under hela veckan funderat på ifall de bara köper frukt och grönsaker på helgmarknaden (eftersom vi inte sett ett enda frukt- och grönsaksstånd). Nu vet jag! Jag fick även tillbaka mitt bankkort som blev uppätet av bankomaten. Det lär ju inte funka och jag tänker inte prova genom att stoppa in det i ytterligare en bankomat, jag har ju varit förutseende nog att ta med mig mer än ett bankkort men det var bra att jag fick tillbaka det eftersom flygbiljetten för hemresan är bokad på det kortet, flygbolaget kan ju eventuellt vilja se det...

På tisdag kväll, min sista kväll i Kuching, passade jag på att äta gott, röka lite vattenpipa, gå på promenad längs floden och ta en lång skön varm dusch. Nu lär det dröja några veckor igen innan man kan lyxa till det med rinnande varmvatten och allt.

MEN! På tal om lyx! Jag har säkrat ett dyktillstånd på Sipadan den 7 mars! Det finns bara ett begränsat antal tillstånd per dag för att inte påverka det marina livet alltför mycket så jag är sjukt peppad över att få möjlighet att dyka där. Har man tur kan man lyckas se valhaj. FATTA! Alltså världens största haj och levande fiskart, kan bli uppåt ca 12-13 meter lång. Bland de mer frekventa arterna finns havssköldpaddor, barracudor, hammarhaj, rockor, sjöhästar och massa annat. Jag är sjukt peppad!!!

Ny vecka, nya tag

De tre musketörerna

Ah, måndag morgon och dags att ta tag i saker och ting. Under förra veckan fick jag förvisso en del gjort vad gäller uppsatsen men inte riktigt så mycket som jag hade planerat, det gör iofs inte så mycket för nu efter jag fått uppleva några av de saker som gör Borneo så speciellt känner jag mig lugnare i att ta det lugnt och jobba, viljan att se vilda orangutaner och näsapor knycker inte lika mycket uppmärksamhet. Jag hade liksom inte varit helt nöjd om jag inte passat på att göra de där sakerna nu när jag faktiskt är här. Under förra veckan när Lina var här hade jag ju dessutom möjlighet att få sällskap på allt jag ville företa mig och det är ju inte fel! Vi har velat göra exakt samma saker så jag har inte alls behövt kompromissa med mina prioriteringar.

Närmast på schemat idag står planerande, att bestämma när jag ska åka tillbaka till Pontianak, vilka jag ska träffa där.. har tänkt att göra ett par intervjuer med NGO's. Sedan bestämma när och hur jag ska resa till fältområdet, hur länge jag ska stanna där och hur jag ska lägga upp mina sista två veckor här. Ska ju jobba med materialet men ska även passa på att dyka i Sipadan och hitta på lite andra saker under tiden, så jag måste ordna med resa och boende för den tiden också.

Vid sidan av detta håller jag som bäst på att plugga indonesiska, Mike tipsade om ett bra program för att lära sig språk och det går bra, jag hoppas kunna imponera lite när jag är tillbaka i Pontianak. :)

Apropå djur så åkte jag och Lina på en båttur igår kväll och lyckades få se Irrawaddy dolphine (Orcaella brevirostris) i Kuching wetlands, en ganska ovanlig liten delfin med en population på ca 7000 i hela världen varav ca 90 % i Bangladesh. På turen fick vi också syn på näsapor som satt och käkade i mangroveträden. Deras kost består till störst del av nya blad från detta träd, som dock innehåller ett ämne som skapar mycket gas i magen på de små krakarna, det är därför deras magar är så runda. Jag var lite förvånad över att de var så små, jag hade trott att de skulle vara lite större. Jag blev också förvånad över hur de lät, de hade massa ljud för sig och lät ungefär som katter, det hade jag inte en aning om men det är ju fint att man lär sig!

Bako

Det har varit en fin, spännande och intensiv vecka i Kuching och jag har hunnit med massor, både jobb och fritid. Det har varit oerhört skönt att kunna kommunicera på engelska, så jag har pratat nästintill oavbrutet sen jag kom hit, jag skämtar inte, oavbrutet... Man uppskattar även de små sakerna, som att kunna duscha i varmvatten och att gå på vanliga toaletter. Men mest är det nog kommunikationen som jag saknat. Under min andra dag här kom en man i personalen fram och sa att det just kommit en tjej till från Sverige. Jag var inte överexalterad, missförstå mig inte, men svenska människor träffar jag ju dagligen i mängder hemma. Senare på kvällen när jag satt och jobbade mig igenom mina ändlösa intervjuer kom en tjej, Lina, fram och satte sig bredvid mig och frågade om jag kom från Sverige, hon hade visst också blivit informerad om sammanträffandet av mannen i personalen. Och det visade sig att vi hade mycket gemensamt, läskigt mycket. Samma kväll träffade jag även Mike, en amerikansk kille som också bor på hostlet och som rest runt i närmare 2 år nu. Jag har hängt ihop med dessa två mest hela veckan, fantastiska människor!

Lina och jag bestämde oss för att ge oss på en spännande tur i Bako nationalpark i fredags, en heldags trekkande i varierande vegetation. På vägen dit träffade vi ytterligare några personer som vi slog oss ihop med. Morgonen började med att tjuvaktiga små makaker försökte stjäla vår matsäck men jag försvarade den tappert trots att jag blev attackerad från flera håll.

Strax därefter gav vi oss iväg längre in i skogen där vi träffade på lite olika djur, bl.a. ormar och vildgrisar men den stora behållningen från turen var ändå det varierande landskapet. Och jag kan ju säga att det var sjukt skönt att komma fram till ett svalkande vattenfall efter fem timmars promenad i tryckande
hetta och få svalka sig lite innan det var dags att vandra tillbaka.


Lite roligt var det när Ingela (ja, ännu en svensk befann sig i Borneos djungel!) råkade trampa igenom en bro och fastnade i den. Att hon fastnade var ju tur i oturen för hade hon åkt igenom hade hon nog slagit sig fördärvad, jag lyckades dock bryta loss fler plankor så att hon kunde hiva sig upp igen... Det kanske är en sån där grej där man måste ha varit där för att förstå hur kul det var men kul var det, jag svär!

Nu är det söndag natt här och både Lina och Mike har åkt till flygplatsen, båda flyger till Kota Kinabalu imorgon bitti. Jag ska sova, har mer att skriva om men får göra det imorgon, måste nämligen försöka komma upp i tid för att gå till banken eftersom bankomaten käkade upp mitt kort häromdan, ska se om jag kan få det tillbaka... fingers crossed! Lägger upp lite bilder från nationalparken i alla fall.

Vipersnake

Världen genom mina ögon

Ingela, Benni & Lina vid vattenfallet

Year of the rabbit

Idag är det torsdag och min fjärde dag i Kuching. Det är en väldigt avslappnad atmosfär här och jag trivs. Har träffat många trevliga människor, har hunnit med en del arbete och har även haft en helt fantastisk upplevelse på rehabiliteringscentret i Semenggoh. Jag bjuder på några bilder;

Vi hade tur när vi var där, orangutanerna lever ju fritt i skogen och de hade inte visat sig särskilt mycket på ett par dagar men vi fick se många, en del på riktigt nära håll. Ah, det var helt fantastiskt. Jag är glad att vi trotsade regnet och begav oss ändå, extremt glad!

Idag är det kinesiskt nyår, det sköts raketer hela kvällen igår. Mitt hostel ligger precis intill ett kinesiskt tempel, så jag kunde följa händelseförloppet ganska bra från cafét/baren som ligger högst upp i hostlet.  Imorse vaknade jag av trummor och jag tror att jag bör kunna få se någon drakdans/parad senare idag om jag har tur.